Näringslära för katt

Nu finns det givetvis fler skillnader katt och människa emellan, men de ovan nämnda är några av de mest betydelsefulla skillnaderna och ni kommer förstå varför allt eftersom ni läser mer. Man kan med andra ord inte jämföra kattens näringsbehov med människan.
Vi behöver olika mycket av de olika näringsämnena: en del ämnen som är livsviktiga för oss människor är sådana katten inte alls behöver.

Den lilla skillnaden att katten inte kan omvandla betakaroten till A-vitamin för stor skillnad då det innebär att katten måste få i sig ren
A-vitamin från sin föda.

Det faktum att katten inte har platta tänder gör att den inte kan sönderdela växtfibrer. Därmed kan inte katten tillgodogöra sig vegetabilier särskilt bra eftersom matspjälkningssystemet kräver att vegetabilierna skall vara finfördelade för att bra näringsupptag skall kunna åstadkommas.

Konstiga termer? När du läser denna sida kommer det kanske dyka upp ord som du inte är bekant med. Här har jag tänkt förklara några av dem:

- Biologiskt värde: Ett livsmedels biologiska värde beror på dess sammansättning av olika näringsämnen. Ju mer "komplett" dess sammansätting är ju högre biologiskt värde har livsmedlet. Ägg som innehåller enormt många aminosyror, fettsyror, mineraler och vitaminer är det livsmedel som anses ha störst biologiskt värde, även för katten.

- Smältbarhet: Ett livsmedels smältbarhet avgörs helt enkelt av hur mycket av det kroppen kan spjälka dvs den mängd av livsmedlet kroppen kan bryta ner.

- Torrsubstans: Torrsubstansen är den mängd mat som återstår efter man tagit bort all vätska. Kött innehåller ca 75 % vatten, torrsubstansen blir då 100 % - 75 % vilket blir 25 %. Ris innehåller ca 12 % vatten vilket ger en torrsubstans på 88 %. Att kunna räkna om ett foders näringsvärde i torrsubstans är ett måste om man på ett rättvist sätt skall kunna jämföra olika slags foder med varandra.

Vart finner man alla näringsämnen?

Nu när vi gått igenom vad katten behöver måste vi givetvis veta i vilka råvaror man finner dessa näringsämnen.
Nedan följer en tabell som visar i vilka råvaror man kan finna dem. Jag gör dock inga som helst anspråk på att listan är komplett.

Protein

Proteiner är uppbyggda av aminosyror. Katten behöver 20 st olika aminosyror och av dessa är 10 st essentiella aminosyror dvs. katten kan inte syntetisera tillräckliga mängder själv och måste därför få i sig dem via maten. Protein behövs bla. för att bygga upp muskler, senor och ligament. Enzymer, hormoner och neurotransmittorer är ofta proteiner/aminosyror. Det är dock inte allt, för katten är protein en viktig energikälla. Katten utvinner nämligen energi ur glukogena aminosyror.

Att katten behöver få i sig stora mängder av olika aminosyror via sin kost beror mest sannolikt på att katten, evolutionärt sett, alltid har ätit en proteinrik kost. De bytesdjur som utgör kattens naturliga kost innehåller mycket protein, måttliga mängder fett och väldigt lite kolhydrater så det vore resursslöseri för katten att syntetisera en massa aminosyror själv när den får i sig dem via sin mat.

Om man ger ett allätande djur en proteinfattig kost kommer den att spara på aminosyrorna genom att minska på aktiviteten hos aminosyratransferas och andra enzymer som är inblandade i nedbrytning av protein. Detta sker inte hos katten om man ger den proteinfattig mat. Vetenskapliga studier har visat att katten har en väldigt begränsad förmåga att anpassa proteinnedbrytningen efter mängden protein i maten. Katten fortsätter att använda protein som energikälla (även för andra ändamål) även när maten bara innehåller små mängder protein.

Förutom kattens generellt större behov av aminosyror finns det några specifika aminosyror som katten har särskilt stort behov av och det är aminosyrorna arginin, cystein, metionin och taurin.

Arginin

Denna aminosyra behöver katten bla. för att kunna omvandla ammoniak till urinämne, för att öka utsöndring av endokrina vätskor och för att kunna binda kväve. Brist på arginin leder till att katten drabbas av hyperammonemi (salivering, neurologiska abnormaliteter, kräkningar, stelkramp och koma) och katten kan dö bara några timmar efter att symptomen visat sig. Katter som äter en köttbaserad kost löper dock ingen risk för att drabbas av argininbrist eftersom animalisk vävnad innehåller stora mängder arginin.

Cystein och metionin

Det finns många olika förklaringar till varför katten har särskilt stort behov av dessa två aminosyror, men det huvudsakliga skälet till det är att de är glukogena aminosyror som bryts ner till pyruvat som oxideras och förser katten med energi. Hos hundar och andra djur fyller metionin och cystein många funktioner, men omvandlas främst till taurin, homocystein och S-adenosyl-metionin och dess metaboliter, vilka är viktiga antioxidanter som bekämpar fria radikaler.

Utöver nämnda funktioner är kattens cysteinbehov stort pga. produktionen av hår och felinin, en svavelinnehållande aminosyra man finner i urinen hos katter. Felininets funktion är i stort sett okänd, men det kan vara viktigt för revirmarkering.

Både metionin och cystein finner man i stora mängder i animalisk vävnad så brister är ovanliga hos katter som äter en köttbaserad kost. Brist kan dock uppstå hos anorektiska katter och katter som äter mat innehållande vegetabiliskt protein. Metionin- eller cysteinbrist visar sig ofta genom dålig tillväxt hos kattungar eller dermatos och dålig päls hos vuxna katter.

Taurin

Taurin är en svavelinnehållande beta-aminosyra; men den är essentiell för syn, kardiovaskulär muskelfunktion och normal funktion hos nerv-, reproduktions- och för immunsystemet.

Taurin är essentiellt för katten eftersom den inte kan syntetisera tillräckliga mängder av taurinets föregångare (metionin och cystein). De enzym som behövs för taurinsyntes (cysteindioxygenas och cysteinsvavelsyradekarboxylas) har endast minimal aktivitet hos katt. Hos katten sker en konstant taurinförlust till gallan då endast taurin kan binda gallsyror. För att komplicera det ytterligare är kattens taurinbehov beroende av många faktorer bla. men inte enbart proteinkällan (taurin finns i animaliskt protein men måste tillsättas när kosten innehåller vegetabiliskt protein), den kommersiella processningen (upphettning minskar taurinets biotillgänglighet), mängden svavelinnehållande aminosyror i kosten (taurin syntetiseras från svavelinnehållande aminosyror [metionin och cystein], även om katten inte kan tillgodose sitt behov på detta sätt) och mängden kostfiber i maten (fiberrik kost kräver mer taurin).

Taurinbrist orsakar dilaterad kardiomyopati, retinal degeneration samt reproduktionsstörningar (missfall, deformerade kattungar).

Enligt AAFCO (Association of American Feed Controls Officials) skall en vuxen katts föda bestå av minst 26 % (räknat i torrsubstans) protein för att normal kroppsfunktion skall uppehållas och för kattungar samt dräktiga/digivande honkatter skall maten bestå av minst 30 % protein. AAFCO ger dock inga rekommendationer huruvida proteinet skall vara vegetabiliskt eller animaliskt. Kom ihåg att dessa siffror är den mängd protein som krävs för att katten skall kunna uppehålla normal kroppsfunktion och inget mer.

Fett
Fett är kattens främsta energikälla och fett är energirikt. Fett ger ungefär 3 gånger så mycket energi som kolhydrater och proteiner gör. Fett ger dock inte bara energi utan behövs för att cellmembranen skall fungera, det underlättar upptaget av fettlösliga vitaminer och det är viktigt för reproduktion. Animaliskt fett förser även katten med essentiella fettsyror.

Mättat fett
Denna typ av fett erbjuder "bara" katten energi och vi människor är vana vid att undvika mättat fett pga. det dåliga kolesterolet men katter har inga problem med kolesterolet så de tar ingen skada av mättat fett.

Omega 3-fettsyror
Dessa är essentiella fettsyror och de kan inte syntetiseras av kroppen själv. Katten kan till skillnad från allätande djur inte omvandla alfa-linolensyra till EPA och DHA så därför måste katten få i sig dessa fettsyror via kosten. Omega 3-fettsyror har antiinflammatoriska egenskaper och de ökar syresättningen av hjärnan. Omega 3-fettsyror finner man främst i fisk.

Omega 6-fettsyror
Även dessa fettsyror är essentiella och katten kan inte syntetisera dem. En för katten väldigt viktig fettsyra är arakidonsyran och den får katten enkom från animaliskt fett. Omega 6-fettsyror behövs för syntes av hormonet prostaglandin och de ger sund hud och päls.

Enligt AAFCO skall kattens kost (oavsett livsstadie) bestå av minst 9 % fett. Högre fetthalt gör dock maten smakligare. Mager mat tenderar att ge katten dålig päls och hud. Katter verkar föredra mat med en fetthalt kring 40% (den fetthalt man ofta finner hos små gnagare), men många katter behöver pga. sin låga aktivitetsnivå inte så mycket fett i maten.

Vitaminer
Vitaminer delar man upp i två grupper: fettlösliga och vattenlösliga. Alla de fettlösliga vitaminerna hittar man främst i animalisk vävnad. De kan även lagras i kroppen och kan därför överdoseras. Jag börjar med att presentera de fettlösliga vitaminerna: A-vitamin, D-vitamin, E-vitamin och K-vitamin.

Enligt AAFCO behöver katten minst 5000 IE/kg. Kattungar och dräktiga/digivande katter honor minst 9000 IE/kg. Det bör inte överstiga 750 000 mg/kg.

D-vitamin
Detta vitamin behövs bl a. för skelettets metabolism och för muskelkontraktion. Katten har inget stort behov av D-vitamin, men eftersom katten inte själv kan syntetisera D-vitamin måste den lilla mängd som behövs intas via födan. D-vitamin finns likt A-vitamin i animalisk vävnad. Om katten får tillgång till solljus och den i övrigt är välnärd behöver man inte oroa sig för att den skall få i sig för lite D-vitamin. D-vitamintillskott bör inte ger såvida inte en veterinär ordinerat det. Överskott av D-vitamin kan orsaka kräkningar, anorexi, muskelsvaghet och förkalkningar i mjukdelar. Å andra sidan orsakar för lite D-vitamin skeletturkalkning och deformiteter i bröstkorg och ryggrad.

Enligt AAFCO behöver vuxna katter minst 500 IE/kg. Kattungar och dräktiga/digivande honor minst 750 IE/kg. Det bör inte överstiga 1000 mg/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 30 IE/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 0,1 mg/kg.

Nu kommer en presentation av de vattenlösliga vitaminerna dvs. B-vitaminerna och C-vitamin.

B-vitamin (biotin, folsyra, kobolamin B12, niacin B3, pantoténsyra, pyridoxin B6, riboflavin B2, tiamin B1)

B-vitaminerna behövs till stor del för enzymerna. Katten har jämfört med andra djur ett stort behov av B-vitamin. T ex. så behöver de dubbelt så mycket B-vitamin som hundar. Bakterier i kattens tarmar syntetiserar olika slags B-vitamin, men när katten har diarré eller behandlas med antibiotika kan denna funktion tillfälligt slås ut. Animalier innehåller mycket B-vitamin och friska katter som äter en köttbaserad kost behöver inga tillskott i form av B-vitamin.

Enligt AAFCO behöver katten minst 0,07 mg/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 0,8 mg/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 0,02 mg/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 60 mg/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 5 mg/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 4 mg/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 4 mg/kg.

Enligt AAFCO behöver katten minst 5 mg/kg.

Mineral- och spårämnen
behövs för många olika funktioner i kroppen. Kalcium behövs för att bygga upp skelett och tänder och järn behövs för att blodet skall kunna syresätta kroppens alla celler. Med mineralämne menas att ämnet måste utgöra mer än 0,05 % av kattens kost och de ämnena är för katten: fosfor, kalcium, kalium, klor och natrium. Mineralämnena behövs för skelettet och för salt- och elektrolysbalansen i kroppen.

Balansen mellan kalcium och fosfor är livsviktig för katten. Kvoten de mineralerna emellan bör ligga mellan 0,9:1 och 2:1.

Fosfor
Fosfor behövs för skelettets struktur, för DNA- och RNA-strukturen samt för energiomsättningen. För lite fosfor kan ge katten hälta, dåligt kalkat skelett och kramper. För mycket fosfor orsakar kalciumbrist.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 0,5 %. För kattungar och dräktiga/digivande katter minst 0,8 %.

Kalcium
Kalcium behövs för skelettets och tändernas uppbyggnad, blodkoagulering och normal muskelfunktion. För lite kalcium kan, likt fosfor, orsaka hälta, dåligt kalkat skelett och kramper. Kalciumöverskott urkalkar faktiskt skelettet då det orsakar zink-m koppar- och järnbrist.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 0,6 %. För kattungar och dräktiga/digivande katter minst 1 %.

Kalium
Kalium behövs bl a. för nervsystemet och enzymreaktioner. För lite kalium ger en karakteristisk gång med stela ben och sänkt huvud. Överskott är giftigt för hjärtat och orsakar död.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 0,6 %.

Klor
Behövs bl a. för att balansera pH-värdet i kattens kropp. För lite klor ger natriumkoncentrerad urin och för mycket klor gör att kalium utsöndras. Klor behövs även för att kroppen skall kunna spjälka maten ordentligt då klor (Cl) utgör en del av saltsyran (HCl) vi har i magsäcken.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 0,3 %.

Natrium
Behövs bl a. för osmos och för nervsystemet. För lite natrium orsakar salthunger, viktförlust och dålig tillväxt. För mycket kan orsaka klåda, törst och ökat blodtryck.

Spårämnen är de ämnen som utgör mindre än 0,05 % av kattens kost och de är: koppar, jod, järn, magnesium, mangan, selen och zink. Spårämnen är viktiga komponenter i enzymer.

Koppar
Koppar behövs bl a. för järnmetabolismen, blodcellerna och pigmentbildning. För lite koppar orsakar långsam tillväxt och depigmentering av hår.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 5 mg/kg.

Jod
Jod är viktigt för normal funktion i sköldkörteln och för tillväxt. För lite jod orsakar förstorad sköldkörtel, hypotyeroidism och även för mycket orsakar förstorad sköldkörtel, men då får katten giftstruma.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 0,35 mg/kg.

Järn
Järn behövs för hemoglobin- och myoglobinsyntes samt för energiomsättning och syresättning av kroppens celler. För lite järn orsakar anemi och för mycket kan orsaka anorexi och viktförlust. Kattungar som lider av E-vitamin-, järn- och selenbrist kan dö.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 80 mg/kg.

Magnesium
Magnesium kan faktiskt räknas som både ett mineralämne och ett spårämne. För vuxna katter som inte är dräktiga eller diar är magnesium nämligen ett spårämne, men för kattungar och dräktiga/digivande katter är magnesium ett mineralämne. Magnesium behövs bl a. för att olika enzymer skall fungera normalt, det behövs för skelett och tänder samt för nervcellerna och musklernas membran. För lite magnesium orsakar dålig tillväxt och kramper och överskott kan bidra till urinstensbildning.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 0,04 %. För kattungar och dräktiga/digivande katter minst 0,08 %.

Mangan
Mangan behövs för skelettets tillväxt, nervsystemet och för att enzymer skall fungera normalt.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 7,5 mg/kg.

Selen
Behövs för huvudsakligen för att immunförsvaret skall fungera. För lite selen kan orsaka muskelsvaghet (ljust kött) och hjärtpåverkan.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 0,1 mg/kg.

Zink
Zink behövs för olika enzymiska reaktioner, för sårläkning, frisk hud samt protein- och kolhydratomsättning. För lite zink kan orsaka anorexi, viktförlust, tunna hårstrån, mjällande dermatit, depigmentering och dålig sårläkning. Överskott orsakar kalcium- och kopparbrist.

Enligt AAFCO bör kattens kost innehålla minst 75 mg/kg. Det bör inte överstiga
2000 mg/kg.

Vatten

Sist, men absolut inte minst kommer näringsämnet vatten. Vatten är livsviktigt för alla levande varelser. Katten är ursprungligen ett ökendjur och det har satt sina spår. Vi människor har inte påverkat kattens fysiologi nämnvärt. Vi har lyckats avla fram katter med olika utseenden, men på insidan ser katten fortfarande ut som det köttätande ökendjur hon är, med allt vad det innebär.

Kattens kropp är gjord för att livnära sig på hela bytesdjur och kattens bytesdjur består inte bara av kött, ben och päls utan även av stora mängder vatten. Bytesdjuren består av
65-75 % vatten. Katten har alltid fått i sig det vatten den behöver via sina bytesdjur. Detta är ingen slump. Det är evolutionens arbete. I ökenområden råder brist på vatten så evolutionen har gjort så att kattens vätskebehov kan tillgodoses via bytesdjur. Konsekvensen av detta blir att katten som inte drivs av törst får i sig för lite vätska. Katten är med andra ord en smådrickare. Detta i kombination med kattens förmåga att koncentrera urin kan orsaka problem, i synnerhet hos hankatter.

Katten får i sig vatten på tre sätt:

- via sin föda
- genom att dricka
- via ämnesomsättningen (ämnesomsättningen skapar 10-13 g vatten per 100 kcal omsättbar energi)

Katter som äter våtfoder får i sig all den vätska den behöver via sin föda och ämnesomsättningen, men katter som äter kost som innehåller små mängder vatten dvs. torrfoder måste i princip få i sig all den vätska den behöver genom att dricka vatten och det är inga små mängder vatten. En katt behöver minst 60 mg vatten per kroppskilo, per dag. Ger man sin katt torrfoder måste man alltså se till att den dricker tillräckligt mycket vatten. Om den inte gör det riskerar den att bli uttorkad och den riskerar att få urinvägsproblem.

Ju mer katten koncentrerar sin urin ju högre densitet får urinen. Det innebär att ju mer koncentrerad urinen är ju fler potentiellt farliga ämnen samlas i urinen t ex. kalciumoxalatkristaller eller struvitkristaller. Dessa kristaller kan med lite otur klumpa ihop sig och bilda stenar vilket kan orsaka livshotande tillstånd hos huvudsakligen hankatter (detta pga. deras långa urinrör). Mer koncentrerad urin ger även lägre urinvolym vilket leder till att urinen blir liggandes i urinblåsan längre perioder och detta ger eventuella bakterier tillfälle att reproducera sig och orsaka urinvägsinfektion.

Om katten får i sig mycket vätska ökar urinvolymen och urinen är väldigt utspädd. Detta leder till att katten kissar oftare och urinblåsan och urinvägarna sköljs ur oftare vilket minskar risken för att kristaller skall klumpa ihop sig och eventuellt skadliga bakterier sköljs ur innan de hinner orsaka någon skada.

Ett flertal studier har visat att katter som bara äter våtfoder producerar större mängder urin än katter som bara äter torrfoder (trots att de dricker tillräckligt med vatten). En studie har visat att katter som åt en kost bestående av 10 % vatten producerade 63 ml urin per dag. Katternas urinvolym ökade till 112 ml/dag när de fick en kost bestående av 75 % vatten. Katternas urin hade även högre densitet när de åt maten innehållande 10 % vatten än när de åt maten innehållande 75 % vatten.

Att maten innehåller mycket vatten är alltså ingenting negativt utan någonting positivt. Vatten är trots allt det i särklass viktigaste näringsämnet!

©2004, Matilda Eriksson, S*Cerridwe
SweCat tackar författaren Matilda för att vi fått använda hennes texter för att sprida kunskap om näringslära hos katten

Om du vill läsa om BARF för katt-(biologiskt anpassad rå föda) klicka här

Om du vill köpa eller läsa om Orijen torrforder som är näringsriktigt och följer dessa näringsråd mycket bra, klicka här